Oljekylare

Fram till 1990-talet fanns det fortfarande några få fordon som hade en luftkyld motor. Typiska exempel skulle vara boxermotorerna i VW Beetle eller den sista luftkylda Porsche 911. Trots det är vattenkylning i de flesta fordon en självklarhet. På 1960- och 70-talen utrustades särskilt Mercedes dieselmodeller dessutom med en oljekylare. Senare kom även allt fler automatväxellådor som nu fick en oljekylare.

Numera har oljekylare blivit ännu viktigare. Den aktuella trenden mot motorer med minskad storlek, alltså mer kraft från mindre motorer (jämfört med föregående modell), är populär. Den ökade effekten uppnås främst genom kompressor- eller turboöverladdning. Dessa komponenter (turboladdare, kompressorer) blir i sin tur mycket varma och kräver också kylning. Delvis används vatten och luft för detta, men huvudsakligen motorolja från motoroljans kretslopp.

Till detta kylprincip hör naturligtvis också en oljekylare. Här finns också olika utföranden. Den enklaste tekniken inom bilindustrin är oljefilterhus som dessutom är utrustade med kylflänsar och oljekylare. Det finns dock också kylsystem som använder en kylare som liknar vattenkylaren. Denna installeras då vanligtvis som en smalare kylare bredvid eller under vattenkylaren. Framför eller bakom vattenkylaren är också möjligt, men här är vanligtvis redan klimakylare installerad. Båda systemen, alltså vid filtret eller integrerade i filterhuset och som frontkylare, finns också som eftermonteringsalternativ.

Det är framför allt turbo- eller kompressormatade motorer som bör vara utrustade med en oljekylare. För icke-laddade motorer kan det vara tillräckligt att helt enkelt använda en högkvalitativ motorolja som är mindre värmekänslig. För att fastställa behovet av en oljekylare bör oljetemperaturen mätas under olika driftförhållanden. Fordonets temperaturmätare är inte tillräckligt noggrann. Det finns dock också flera seriemodeller från olika tillverkare vars motorisering klarar sig utan seriemässig oljekylning, men som ändå kan ha problem med för höga oljetemperaturer. Detta gäller särskilt fordon från de första downsizing-generationerna och naturligtvis med laddning. Annars bör oljekylning vara ett ämne inom motorsporten.

Det är viktigt att skilja mellan fordon som är utrustade med en oljekylare från fabriken (och även som tillval från tillverkaren) och de som eftermonteras. Oavsett om det är en eftermarknadsdel eller en ersättningsdel är det viktigt att endast välja högkvalitativa produkter från välrenommerade tillverkare. Här ligger skillnaden främst i de osynliga detaljerna.

Till exempel väggtjockleken och/eller legeringen av kylflänsarna. Dessutom måste det finnas utrymme för eftermonterade produkter för att integrera oljekylaren och eventuellt oljeslangarna i efterhand. Naturligtvis ökar också oljebehovet. Mer motorolja behövs beroende på längden och tvärsnitten av slangarna samt kylarkapaciteten. Det är dock viktigt att se till att oljenivån i oljetråget inte stiger. Då kan vevaxeln slå i oljan och blanda den med luft. Oljan kommer då att bli skummig och förlora sin smörjande förmåga avsevärt.

En annan fråga är om man ska ha en termostat för eftermonterade oljekylare. I princip är en termostat inte absolut nödvändig. Men utan termostat kan det hända att motoroljan, särskilt under extrema förhållanden som på extremt kalla dagar, inte ens når sin optimala arbetstemperatur. Detta resulterar då, särskilt på vintern, i en segare viskositet, vilket i sin tur leder till dålig oljeförsörjning till motorn och därmed begränsad smörjning. Därför rekommenderas en oljekylare med integrerad termostat.

De slangar eller rör som används måste vara hydraulikslangar och hydraulikrör. Dessa komponenter klarar både höga tryck och hanterar höga temperaturer väl. Helst bör oljeslangarna och oljerören vara fordonsanpassade och köpas från samma tillverkare som kylaren. Naturligtvis kan hydraulikslangar och rör också tillverkas individuellt.